Jag är en ensam sparv!

Sedan min vän, tillika kollega, Jennie flytt till richie richie-landet Norge för att arbeta har min värld på jobbet förändrats. Efter att varit side-kicks i några år känner jag mig helt plötsligt som en vilsen sparv. Vi hörde ju liksom ihop här. Hennes efterträdare är förvisso en glad skit från Värmland och det känns helt okej, men ändå väldans annorlunda.

Idag tog jag med honom på en lunchpromenad i nostalgins tecken. Solen lyste och mätt och belåten tog jag min nyfunne kompis och gjorde hoppsasteg till Burgårdens konditori för att köpa en limpa. Eftersom jag redan introducerat honom i vilka "charmtroll" som arbetar där så kände han mycket väl till damen som flinar nedåt. -Ja, hon gör verkligen det!

Sedvanligt bad jag henne presentera alla de sorters matbröd bageriet erbjöd för dagen. Det är så jädra kul, för hon blir lika sur varenda gång. Inte speciellt serviceminded, med andra ord! Som sagt, det är helt okej, men jag saknar dig här Jennie-Swennie!

Ikväll måste vi på allvar ta tag i Tapas-projektet här hemma som jag vid något naivt ögonblick föreslog... Det kommer kompisar på middag till helgen och jag kläckte den briljanta idén att bjussa på tapas. Jaaa, det är ju jättegott, men fasen vilket projekt! Ambitionsnivån med det här är något högre hos min sambo än hos mig - har det visat sig... Vi får se hur det här slutar. Jag känner mig utbränd bara jag tänker på det...

Fortsättning följer!

Den här snygga papegojan sprang jag på, på vägen hem från jobbet. Jag tyckte jag hörde att den djäveln sa tjockis åt mig, men jag vet inte. :)

/h