Semesterminne

Den här låten med Rihanna tänker jag så mycket på då jag tänker tillbaka på en dag vi spenderade i en minibuss på norra Madagaskar...

Vi skulle åka från en liten ö på nordvästra Madagaskar till en stad längst norrut på fastlandet. Jag hade varit dålig i kistan i typ en vecka och var inte helt pigg. Så att spendera en heldag på resande fot i diverse olika färdmedel kändes inte helt bekvämt eller safe...

I hamnen argumenterades det hejvilt och det var en ganska ruffig stämning. Till slut kom vi i alla fall iväg med båten som bara gick en timme efter "avtalad tid". Det kändes helt ok. Vi hittade vår minibuss som vi skulle åka med och i den satt en trött fransk kille och väntade. Han åt bananer på löpande band. Efteråt kastade han ut skalen genom fönstet, också på löpande band. Det såg helt sjukt ut och jag tänkte: Tar det aldrig slut, hur många bananer har karln ätit?

Att resa med lokaltrafik kräver tid och tålamod och mycket av det vi läst i våra guideböcker besannades. Tidtabeller eller liknande struktur finns liksom inte. Som någon skrev: "Man kan inte förstå hur det fungerar eller hur de tänker. Man få helt enkelt sluta tänka, annars blir man galen".

När bussen väl körde iväg, var den fylld till bredden, vilket är förutsättningen för att åka. Man väntar helt enkelt tills bussen är full! Längs vägen fyller man på med fler. Packa in bara, sitt, ligg eller häng i taket. Alla ska med! Vad kan man inte ha på eller i en minibuss? Ett knippe sprattlande hönor fastbundna i benen slänges upp på taket bland alla väskor. Och så körde vi vidare.

Jag satt inklämd bakom chauffören som verkade fått en tupp i halsen eller nåt. Gång på gång öppnade han bildörren i farten och kräktes eller spottade konstigt. Och varje gång han gjorde det så flög hans saliv (eller, jag vill inte veta) in genom fönstret på mig. Att sova var alltså inget alternativ. Att stänga fönstret var pga värmen inte heller något alternativ.

Det är tydligen standard att busschauffören spelar vrålhög musik ur skräninga högtalare. Det där med musiken verkar inte vara förhandlingsbart, det ska helt enkelt vara så. Solskyddet på passagerarsidan tillika "dvdspelaren" visade tillhörande musikvideos med högst varierande kvalitet. Till en början kändes den inhemska musiken som ett charmigt inslag men sen började det balla ur. När dom mitt ute i ingenstans spelade den här låten med Rihanna fick jag påfyllning på energi och tålamod och det var såå jäkla sköönt!

No stress! :)

/h