En bloggares bekännelse...

Idag, igår och massa andra dagar känns det som jag inte har fått någonting vettigt gjort på jobbet. Tiden tycks ändå rinna iväg och arbetet ligger kvar där det ligger. Ibland känns det som om man liksom inte får tid att "jobba" för att dagarna fylls med så mycket annat - som för den delen är viktigt det också. Men det är den där lilla stressen som kryper inpå som jag inte alls gillar.

Idag har jag i varje fall varit på "mingel" på KY-akademien. Roligt såklart, men det är fasen ansträngande att visa upp sig från sin mest representativa sida om man heter Mig. Jag är inte den som diggar floskler, det vet ni som känner mig. I och för sig gillar jag att gå lös, men på mitt eget vis och inte efter någon ev. "branschgemensam kod". Smilfinksanspänningen gav mig lite huvudvärk vilket nu ska rådas bot på. :)

Och så över till den här bloggen nu då. Mitt lilla hjärtebarn och hatobjekt. Alla vi som bloggar vet att vi måste/bör hålla oss inom någon slags social acceptabel gräns för vad som är okej att skriva och inte. Den gränsen är självklart individuell och vissa är mer öppenhjärtliga än andra, vilket är helt upp till var och en. Själv är jag en smygare, vilket också har varit min strategi från första början. Det har aldrig varit aktuellt att publicera mitt liv och de mina för allmän beskådan i ett forum som det här. Det förhållningssättet har gjort jobbet med att hålla den här bloggen vid liv en aning kruxigt. Att skriva om sitt liv och vad som händer men på ett relativt anonymt vis har visat bli rätt platt och blekt i längden.

Alternativet är att starta en helt anonym blogg. Ett finrum för mina egna tankar och funderingar som inte lämpar sig att signeras Brunetthella. Ett alldeles eget forum där det är tillåtet att kräkas och bete sig politiskt inkorrekt så golvet gungar. Är ni med på hur jag menar?

Kalla mig fegis, men är man riskbranschen så är man. Dvs man vet att risk kostar...
Well, tror jag ska sova på det här.

/h